तप्यमानम् तथा रामम् सीता हरण कर्शितम् | लोकानाम् अभवे युक्तम् सांवर्तकम् इव अनलम् || ३-६५-१ वीक्षमाणम् धनुः सज्यम् निःश्वसंतम् पुनः पुनः | दग्धु कामम् जगत् सर्वम् युग अन्ते च यथा हरम् || ३-६५-२ अदृष्ट पूर्वम् संक्रुद्धम् दृष्ट्वा रामम् स लक्ष्मणः | अब्रवीत् प्रांजलिः वाक्यम् मुखेन परिशुष्यता || ३-६५-३
tapyamaanam tathaa raamam siitaa haraNa karshitam | lokaanaam abhave yuktam saaMvartakam iva analam || 3-65-1 viikShamaaNam dhanuH sajyam niHshvasa.ntam punaH punaH | dagdhu kaamam jagat sarvam yuga ante ca yathaa haram || 3-65-2 adR^iShTa puurvam sa.nkruddham dR^iShTvaa raamam sa lakShmaNaH | abraviit praa.njaliH vaakyam mukhena parishuShyataa || 3-65-3
Translation
Lakshmana on seeing Rama who is searing and careworn owing to the abduction of Seetha, blazing like the doomsday inferno, twinned with the notion of rendering the worlds into nonentity, kenning at his stringed bow, keen to blaze away entire universe, suspiring again and again, and who is alike Rudra at the end of era, and whose highly infuriated persona Lakshmana has not seen previously, became pale-faced and spoke to Rama with folded palms. [3-65-1]
Chapter context
Lakshmana Pacifies Rama's Fury
15 verses · Verse 1 of 15
7% through chapter