अतदर्हं महाराजं शयानम् सयानमतथोचितम् | ययातिमिव पुण्यान्ते देवलोकात्परिच्युतम् || २-१३-१ अनर्थरूपा सिद्धार्था ह्यभीता भयदर्शिनी | पुनराकारयामास तमेव वरमङ्गना || २-१३-२
atat arham mahaa raajam shayaanam atathaa ucitam | yayaatim iva puNya ante deva lokaat paricyutam || 2-13-1 anartha ruupaa siddha arthaaabhiitaa bhaya darshinii | punar aakaarayaam aasa tam eva varam anganaa || 2-13-2
Dasaratha was not suitable for such an unfortunate condition nor was he habituated to such a situation. He was lying down on the floor, as king Yayati who fell down on earth fter exhausting his merit in the region of heaven. Kaikeyi who was a manifestation of worthlessness who accomplished her desire, who was fearlessly exhibiting her fearful form, asked for those boons again in a loud voice, to Dasaratha who was in such a bad mood situation.
त्वं कत्थसे महाराज सत्यवादी दृढव्रतः | मम चेदं वरं कस्माद्विधारयितुमिच्छसि || २-१३-३
evam uktaH tu kaikeyyaa raajaa dasha rathaH tadaa | pratyuvaaca tataH kruddho muhuurtam vihvalann iva || 2-13-4
"Oh, king! You always boast yourself, saying "I speak truth. I am persisted in my promise." Now, why are you objecting to my boon?"
एवमुक्तस्तु कैकेय्या राजा दशरथस्तदा | प्रत्युवाच ततः क्रुद्धो मुहूर्तं विह्वलन्निव || २-१३-४
mRte mayi gate raame vanam manuja pumgave | hanta anaarye mama amitre raamaH pravraajitaH vanam || 2-13-5
After thus spoken to by Kaikeyi, Dasaratha became angry, turned out delirious for a moment and again spoke as follows:
मृते मयि गते रामे वनं मनुजपुंगवे | हन्त अनार्ये मम अमित्रे सकाम सुखिनी भव || २-१३-५
svarge.api khalu raamasya kushalaM daivatairahm | pratyaadeshaadabhihitaM dhaarayishhye kathaM bata || 2-13-6
"Oh, the vulgar one! You, my enemy! You want to be happy after your desire is fulfilled when Rama the best among men leaves for the forest and when I die thereafter. Alas!"
स्वर्गेऽपि खलु रामस्य कुशलं दैवतैरहम् | प्रत्यादेशादभिहितं धारयिष्ये कथं बत || २-१३-६
kaikeyyaaH priyakaamena raamaH pravraajito mayaa | yadi satyam braviimy etat tat asatyam bhaviShyati || 2-13-7
"When celestials ask for me about Rama's well-being after I reach heaven, how can I indeed convince them that he is well obscuringly the actual fact?"
कैकेय्याः प्रियकामेन रामः प्रव्राजितो मया | यदि सत्यं ब्रवीम्येतत्तस्त्यं भविष्यति || २-१३-७
aputreNa mayaa putraH shrameNa mahataa mahaan | raamo labdho mahaabaahuH sa kathaM tyajyate mayaa || 2-13-8
"If I tell without obscuring the fact that I sent Rama to exile desirous of showing kindness to Kaikeyi, nobody will believe me."
अपुत्रेण मया पुत्रः श्रमेण महता महान् | रामो लब्धो महाबाहुः स कथं त्यज्यते मया || २-१३-८
shuurshcha kR^itavidyashcha jitakrodhaH kshamaaparaH | kathaM kamalapatraaksho mayaa raamo vivaasyate || 2-13-9
"With much effort I, the childless begot the great and powerful Rama as my son. How can I abandon such Rama?"
शूरश्च कृतविद्यश्च जितक्रोधः क्षमापरः | कथं कमलपत्राक्षो मया रामो विवास्यते || २-१३-९
kathamindiivarashyaamaM diirghabaahuM mahaabalam | abhiraamamahaM raamam preshhayishhyaami daNDakaan || 2-13-10
"How can I send away Rama who is valiant and knowledgeable, who has subdued anger, who has forbearance and who has eyes like lotus-petals".
कथमिन्दीवरश्यामं दीर्घबाहुं महाबलम् | अभिराममहं रामं प्रेषयिष्यामि दण्डकान् || २-१३-१०
sukhaanaamuchitasyaiva duHkhairanuchitasya cha | duHkhaM naamaanupashyeyaM kathaM raamasya dhiimataH || 2-13-11
"How I can I send Rama, who is dark blue in colour like a blue lotus, who is long-armed , who is very strong and graceful, to Dandaka forest?"
सुखानामुचितस्यैव दुःखैरनुचितस्य च | दुःखं नामानुपश्येयं कथं रामस्य धीमतः || २-१३-११
nR^ishaMse paapasaMkalpe raamaM styaparaakramam | kim vipriyeNa kaikeyi priyaM yojayase mama || 2-13-13 akiirtiratulaa loke dhruvaH paribhavashcha me |
"Rama is accustomed to comforts. He is not accustomed to difficulties. How can I imagine such sensible Rama in a troublesome situation?"
यदि दुःखमकृत्वाद्य मम संक्रमणं भवेत् | अदुःखार्हस्य रामस्य ततः सुखमवाप्नुयाम् || २-१३-१२
tathaa vilapataH tasya paribhramita cetasaH || 2-13-14 astam abhyagamat suuryo rajanii ca abhyavartata |
नृशंसे पापसंकल्पे रामं स्त्यपराक्रमम् | किं विप्रियेण कैकेयि प्रियं योजयसे मम || २-१३-१३ अकीर्तिरतुला लोके ध्रुवः परिभवश्च मे |
saa tri yaamaa tathaa aartasya candra maNDala maNDitaa || 2-13-15 raaGYo vilapamaanasya na vyabhaasata sharvarii |
"Oh, cruel one! One with sinful thoughts! Oh, kaikeyi! why are you planning to do harm to Rama who is beloved to me and who is truly heroic? I shall certainly get unequalled ill fame and humiliation in this world".
तथा विलपतस्तस्य परिभ्रमित चेतसः || २-१३-१४ अस्तमभ्यगमत्सूर्यो रजनी चाभ्यवर्तत |
tathaiva uShNam vinihshvasya vRddho dasharatho nRpaH || 2-13-16 vilalaapa aartavad duhkham gagana aasakta locanaH |
While Dasaratha was thus lamenting with his disturbed mind, there was approach of night with setting of the sun.
सा त्रियामा तथार्तस्य चन्द्रमण्डलमण्डिता || २-१३-१५ राज्ञो विलपमानस्य न व्यभासत शर्वरी |
na prabhaatam tvayaa icchaami mayaa ayam racitaH anjaliH || 2-13-17 athavaa gamyataam shiighram na aham icchaami nirghRNaam |
To Dasaratha, who was thus lamenting painfully, the night seemed to be dark even though it was adorned with charming circular moon.
तथैवोष्णम् विनिःश्वस्य वृद्धो दसरथो नृपः || २-१३-१६ विललापार्तवद्दुःखं गगनासक्तलोचनः |
atha vaa gamyataaM shiighraM naahamichchhaami nirghR^iNaam || 2-13-18 nRsha.nsaam kaikeyiim draShTum yat kRte vyasanam mahat |
The aged Dasaratha was lamenting painfully as though afflicted with a disease, with lot and hard breaths, having his eyes fixed on the sky.
प्रभातं त्वयेच्छामि निशे नक्षत्रभूषणे || २-१३-१७ क्रियतां मे दया भद्रे मयायं रचितोऽञ्जलिः |
evam uktvaa tataH raajaa kaikeyiim samyata anjaliH || 2-13-19 prasaadayaam aasa punaH kaikeyiim ca idam abraviit |
"Oh, auspicious night, decorated with stars! do not wish you to do break into a dawn. Have mercy on me. I pray with folded hands."
अथवा गम्यतां शीघ्रं नाहमिच्छामि निर्घृणाम् || २-१३-१८ नृशंसां कैकेयीं द्रष्टुं यत्कृते व्यसनं महत् |
saadhu vRttasya diinasya tvad gatasya gata aayuShaH | 2-13-20 prasaadaH kriyataam devi bhadre raaGYo visheShataH |
"Otherwise, Oh, Night! Leave away quickly. I do not went to see Kaikeyi, who is shameless, cruel and for whose reason this great calamity occurred"
एवमुक्त्वा ततो राजा कैकेयीं संयताञ्जलिः || २-१३-१९ प्रसादयामास पुनः कैकेयीं चेदमब्रवीत् |
shuunyena khalu sushroNi mayaa idam samudaahRtam || 2-13-21 kuru saadhu prasaadam me baale sahRdayaa hi asi |
The king spoke like this and beseeched kaikeyi with folded hands. He again spoke this word to Kaikeyi.
साधुवृत्तस्य दीनस्य त्वद्गतस्य गतायुषः | २-१३-२० प्रसादः क्रियतां देवि भद्रे राज्ञो विशेषतः |
prasiida devi raamo me tvaddhattaM raajyamavyayam || 2-13-22 labhataamasitaapaaN^ge yashaH paramavaapnuhi |
"Oh, auspicious queen! I am a well conducted man. I am dejected and seeking refuse in you. I am an old man and especially a king. Be kind to me."
शून्ये न खलु सुश्रोणि मयेदं समुदाहृतम् || २-१३-२१ कुरु साधु प्रसादं मे बाले सहृदया ह्यसि |
mama raamasya lokasya guruuNaaM bharatasya cha || 2-13-23 priyametadgurushroNi kuru chaarumukhekshaNe |
"Oh, well-hipped one! I hope that whatever I told, has not merged in the sky. Oh! young woman, be kind to me . You are good-hearted."
प्रसीद देवि रामो मे त्वद्धत्तं राज्यमव्ययम् || २-१३-२२ लभतामसितापाङ्गे यशः परमवाप्नुहि |
vishuddha bhaavasya su duShTa bhaavaa | diinasya taamraashrukalasya raajJNH | shrutvaa vicitram karuNam vilaapam | bhartur nRsha.nsaa na cakaara vaakyam || 2-13-24
"Oh, queen with dark outer corner of eyes be kind. You your self give my kingdom to Rama. Thus, you will obtain great fame."
मम रामस्य लोकस्य गुरूणां भरतस्य च || २-१३-२३ प्रियमेतद्गुरुश्रोणि कुरु चारुमुखेक्षणे |
tataH sa raajaa punar eva muurchitaH | priyaam atuShTaam pratikuula bhaaShiNiim | samiikShya putrasya vivaasanam prati | kShitau visamGYo nipapaata duhkhitaH || 2-13-25
"Oh, broad hipped, with beautiful face and eyes! do this. It will be pleasing to me, to Rama, to the world, to priests and to Bharata."
विशुद्धभावस्य सु ुष्टभावा | दीनस्य ताम्राश्रुकलस्य राज्ञः | श्रुत्वा विचित्रं करुणं विलापं | भर्तुर्नृशंसा न चकार वाक्यम् || २-१३-२४
itiiva raajJNo vythitasya saa nishaa | jagaama ghoraM svasato manasvinaH | vibodhyamaanaH pratibodhanaM tadaa | nivaarayaamaasa sa raajasattamaH || 2-13-26
Hearing the king, who was her pure-hearted husband and who was pitifully lamenting strangely with red eyes filled with tears, that bad tempered cruel woman did not follow his words.
ततः स राजा पुनरेव मूर्छितः | प्रियामतुष्टां प्रतिकूलभाषिणीम् | समीक्ष्य पुत्रस्य विवासनम् प्रति | क्षितौ विसंज्ञो निपपात दुःखितः || २-१३-२५
Seeing his discontented wife talking unpleasantly about sending Rama to forest, that king was distressed, fainted again and fell down unconscious on the floor.
इतीव राज्ञो व्यथितस्य सा निशा | जगाम घोरं श्वसतो मनस्विनः | विबोध्यमानः प्रतिबोधनं तदा | निवारयामास स राजसत्तमः || २-१३-२६
While the distressed and self-respected king was sighing terribly in the way, that night came to an end. In the dawn, bards and singers started to awaken him. But the excellent king prevented them to do.
