Ayodhya Kanda
Chapter 29Verse1/ 22
5%

Chapter 29

Seetha's Insistence on Going to the Forest

22 Verses

VR 2.29.1

एतत् तु वचनम् श्रुत्वा सीता रामस्य दुह्खिता | प्रसक्त अश्रु मुखी मन्दम् इदम् वचनम् अब्रवीत् || २-२९-१

etat tu vacanam shrutvaa siitaa raamasya duhkhitaa | prasakta ashru mukhii mandam idam vacanam abraviit || 2-29-1

Seetha was distressed to hear these words of Rama and spoke these words slowly, with her face with tears.

VR 2.29.2

ये त्वया कीर्तिता दोषा वने वस्तव्यताम् प्रति | गुणान् इति एव तान् विद्धि तव स्नेह पुरः कृतान् || २-२९-२

ye tvayaa kiirtitaa doShaa vane vastavyataam prati | guNaan iti eva taan viddhi tava sneha puraH kR^itaan || 2-29-2

"know all those disadvantages you mentioned about dwelling in the forest become advantages to me, if your affection is placed before them."

VR 2.29.3

मृगाः सिम्हा गजाश्चैव शार्दूलाः शरभास्तथा | पक्षिणः सृमराश्चैव ये चान्ये वनचारिणः || २-२९-३ अदृष्टपूर्वरूपत्वात्सर्वे ते तव राघव | रूपम् दृष्ट्वापसर्पेयुर्भये सर्वे हि बिभ्यति || २-२९-४

mR^igaaH simhaa gajaashchaiva shaarduulaaH sharabhaastathaa | pakshiNaH sR^imaraashcaiva ye chaanye vanachaariNaH || 2-29-3 adR^ishhTapuurvaruupatvaatsarve te tava raaghava | ruupam dR^ishhTvaapasarpeyurbhaye sarve hi bibhyati || 2-29-4

"Oh Rama! Antelopes, lions, elephants, tigers, sarabhas(legendary animal with eight legs), birds, yaks and all others which roam in the forest, run away after seeing your form, since they have never seen your figure before. When there is cause for fear, who would not have fear?"

VR 2.29.5

त्वया च सह गन्तव्यम् मया गुरु जन आज्ञया | त्वद् वियोगेन मे राम त्यक्तव्यम् इह जीवितम् || २-२९-५

na ca maam tvat samiipastham api shaknoti raaghava | suraaNaam iishvaraH shakraH pradharShayitum ojasaa || 2-29-6

"Oh, Rama! As per the command of the elders, I also should go along with you. My life is to be abandoned here, if I were separated from you."

VR 2.29.6

न च माम् त्वत् समीपस्थम् अपि शक्नोति राघव | सुराणाम् ईश्वरः शक्रः प्रधर्षयितुम् ओजसा || २-२९-६

pati hiinaa tu yaa naarii na saa shakShyati jiivitum | kaamam evam vidham raama tvayaa mama vidarshitam || 2-29-7

"Oh Rama! Even Devendra the Lord of celestials, by his strength, cannot over power me, who is in your vicinity."

VR 2.29.7

पति हीना तु या नारी न सा शक्ष्यति जीवितुम् | कामम् एवम् विधम् राम त्वया मम विदर्शितम् || २-२९-७

atha ca api mahaa praaGYa braahmaNaanaam mayaa shrutam | puraa pitR^i gR^ihe satyam vastavyam kila me vane || 2-29-8

"Oh Rama! Verily such a thing was taught to me by you, that a woman disunited from her husband should not be able to survive."

VR 2.29.8

अथ च अपि महा प्राज्ञ ब्राह्मणानाम् मया श्रुतम् | पुरा पितृ गृहे सत्यम् वस्तव्यम् किल मे वने || २-२९-८

lakShaNibhyo dvijaatibhyaH shrutvaa aham vacanam gR^ihe | vana vaasa kR^ita utsaahaa nityam eva mahaa bala || 2-29-9

"Oh Rama, the very wise! Besides, formerly in my father's house it was heard by me from the month of brahmanas that I was destined to stay really in a forest."

VR 2.29.9

लक्षणिभ्यो द्विजातिभ्यः श्रुत्वा अहम् वचनम् गृहे | वन वास कृत उत्साहा नित्यम् एव महा बल || २-२९-९

aadesho vana vaasasya praaptavyaH sa mayaa kila | saa tvayaa saha tatra aham yaasyaami priya na anyathaa || 2-29-10

"Oh Rama the man of great strength! Ever since I heard this word from brahmanas who can interpret marks on the body, I was always eager to stay in a forest."

VR 2.29.10

आदेशो वन वासस्य प्राप्तव्यः स मया किल | सा त्वया सह तत्र अहम् यास्यामि प्रिय न अन्यथा || २-२९-१०

kR^ita aadeshaa bhaviShyaami gamiShyaami saha tvayaa | kaalaH ca ayam samutpannaH satya vaag bhavatu dvijaH || 2-29-11

"Oh, Rama the beloved! That prediction of dwelling in the forst is to be realised by me. I must accordingly accompany you to the forest, it cannot be otherwise."

VR 2.29.11

कृत आदेशा भविष्यामि गमिष्यामि सह त्वया | कालः च अयम् समुत्पन्नः सत्य वाग् भवतु द्विजः || २-२९-११

vana vaase hi jaanaami duhkhaani bahudhaa kila | praapyante niyatam viira puruShaiH akR^ita aatmabhiH || 2-29-12

"I shall be the one who has fulfilled the brahmana's word. I shall accompany you to the forest. The time has come for brahmana's words to come true."

VR 2.29.12

वन वासे हि जानामि दुह्खानि बहुधा किल | प्राप्यन्ते नियतम् वीर पुरुषैः अकृत आत्मभिः || २-२९-१२

kanyayaa ca pitur gehe vana vaasaH shrutaH mayaa bhikShiNyaaH saadhu vR^ittaayaa mama maatur iha agrataH || 2-29-13

"Oh valiant prince! I know that in the forest, sufferings indeed are many and are invariably obtained by men having unformed minds."

VR 2.29.13

कन्यया च पितुर् गेहे वन वासः श्रुतः मया भिक्षिण्याः साधु वृत्ताया मम मातुर् इह अग्रतः || २-२९-१३

prasaaditaH ca vai puurvam tvam vai bahu vidham prabho | gamanam vana vaasasya kaankShitam hi saha tvayaa || 2-29-14

"While I was an unmarried girl, the prediction about my dwelling the forest was heard by me in my father's house from a female mendicant having good manners, in the presence of my mother."

VR 2.29.14

प्रसादितः च वै पूर्वम् त्वम् वै बहु विधम् प्रभो | गमनम् वन वासस्य कान्क्षितम् हि सह त्वया || २-२९-१४

kR^ita kShaNaa aham bhadram te gamanam prati raaghava | vana vaasasya shuurasya caryaa hi mama rocate || 2-29-15

"Oh Lord! In the past, you have been really pleased for many a time to take me along with you indeed for the tour of a forest, as longed by me."

VR 2.29.15

कृत क्षणा अहम् भद्रम् ते गमनम् प्रति राघव | वन वासस्य शूरस्य चर्या हि मम रोचते || २-२९-१५

shuddha aatman prema bhaavaadd hi bhaviShyaami vikalmaShaa | bhartaaram anugacchantii bhartaa hi mama daivatam || 2-29-16

"Oh, Rama! May all be well with you! I am waiting for a journey to the forest. A work-out of adventurist is really delightful to me."

VR 2.29.16

शुद्ध आत्मन् प्रेम भावाद्द् हि भविष्यामि विकल्मषा | भर्तारम् अनुगच्चन्ती भर्ता हि मम दैवतम् || २-२९-१६

pretya bhaave api kalyaaNaH samgamaH me saha tvayaa | shrutir hi shruuyate puNyaa braahmaNaanaam yashasvinaam || 2-29-17 iha loke ca pitR^ibhir yaa strii yasya mahaa mate | adbhir dattaa svadharmeNa pretya bhaave api tasya saa || 2-29-18

"Oh, the pure-minded! Following my husband with loving devotion, I shall become sin-less; for husband is the supreme deity to me."

VR 2.29.17

प्रेत्य भावे अपि कल्याणः सम्गमः मे सह त्वया | श्रुतिर् हि श्रूयते पुण्या ब्राह्मणानाम् यशस्विनाम् || २-२९-१७ इह लोके च पितृभिर् या स्त्री यस्य महा मते | अद्भिर् दत्ता स्वधर्मेण प्रेत्य भावे अपि तस्य सा || २-२९-१८

evam asmaat svakaam naariim suvR^ittaam hi pati vrataam | na abhirocayase netum tvam maam kena iha hetunaa || 2-29-19

"Even after my death, I shall stay united with you. On this subject, the meritorious words of brahmanas is being heard thus:- In this world, which woman was given away to whom by parents with water according to the moral code binding on them, that woman belongs to him alone even after death.

VR 2.29.19

एवम् अस्मात् स्वकाम् नारीम् सुवृत्ताम् हि पति व्रताम् | न अभिरोचयसे नेतुम् त्वम् माम् केन इह हेतुना || २-२९-१९

yadi maam duhkhitaam evam vanam netum na ca icchasi | viSham agnim jalam vaa aham aasthaasye mR^ityu kaaraNaat || 2-29-21

"By what reason now are you thus not willing to take me, the woman having good conduct, devoted to her husband and belonging to you, from this place?"

VR 2.29.20

भक्ताम् पति व्रताम् दीनाम् माम् समाम् सुख दुह्खयोह् | नेतुम् अर्हसि काकुत्स्थ समान सुख दुह्खिनीम् || २-२९-२०

evam bahu vidham tam saa yaacate gamanam prati | na anumene mahaa baahus taam netum vijanam vanam || 2-29-22

"Oh Rama, the seion of Kakutsa! You ought to take me, who is a devotee, so devoted to husband, who is distressed who feels alike in pleasure and pain and shares your joys and sorrows."

VR 2.29.21

यदि माम् दुह्खिताम् एवम् वनम् नेतुम् न च इच्चसि | विषम् अग्निम् जलम् वा अहम् आस्थास्ये मृत्यु कारणात् || २-२९-२१

evam uktaa tu saa cintaam maithilii samupaagataa | snaapayantii iva gaam uShNaiH ashrubhir nayana cyutaiH || 2-29-23

"I shall take resort to poison or fire or water for dying, if you are not willing to take me, afflicted as I am, as above."

VR 2.29.22

एवम् बहु विधम् तम् सा याचते गमनम् प्रति | न अनुमेने महा बाहुस् ताम् नेतुम् विजनम् वनम् || २-२९-२२

cintayantiim tathaa taam tu nivartayitum aatmavaan | taamroshhThiiM sa tadaa siitaam kaakutstho bahv asaantvayat || 2-29-24

Eventhough she requested him in many ways about setting out to the forest, he did not agree to take her to the forest, which is a solitary place.

VR 2.29.23

एवम् उक्ता तु सा चिन्ताम् मैथिली समुपागता | स्नापयन्ती इव गाम् उष्णैः अश्रुभिर् नयन च्युतैः || २-२९-२३

After hearing Rama's words, seetha was sorrowful, moistening with earth as it were with burning tears, trickling down her eyes.

VR 2.29.24

चिन्तयन्तीम् तथा ताम् तु निवर्तयितुम् आत्मवान् | ताम्रोष्ठीं स तदा सीताम् काकुत्स्थो बह्व् असान्त्वयत् || २-२९-२४

Rama the prudent man then pacified in many ways, to avert that Seetha with red lips, who was sorrowful as above.

Previous

Rama Warns Seetha of Difficulties of Staying in Forest

All Chapters

Next

Rama Agrees to Take Seetha to the Forest

Ayodhya Kanda

Ayodhya Kanda

Ch.29 · 22 Verses

Prev

Ch.28

Next

Ch.30

Verses · 22
↑ All Chapters