Aranya Kanda
Chapter 57Verse1/ 19
5%
Sacred BooksAranya KandaChapter 57

Chapter 57

Rama Meets Lakshmana

19 Verses

VR 3.57.1

राक्षसम् मृग रूपेण चरन्तम् काम रूपिणम् | निहत्य रामो मारीचम् तूर्णम् पथि न्यवर्तत || ३-५७-१

raakShasam mR^iga ruupeNa carantam kaama ruupiNam |nihatya raamo maariicam tuurNam pathi nyavartata || 3-57-1

Rama on killing that demon Maareecha, who is a guise changer at his wish and who moved about in the guise of a deer, instantly started to return on the trail by which he trailed after that deer-demon. [3-57-1]

VR 3.57.2

तस्य संत्वरमाणस्य द्रष्टु कामस्य मैथिलीम् | क्रूर स्वरो अथ गोमायुः विननाद अस्य पृष्ठतः || ३-५७-२

tasya saMtvaramaaNasya draShTu kaamasya maithiliim |kruura svaro atha gomaayuH vinanaada asya pR^iShThataH || 3-57-2

While Rama is anxiously hurrying to see Maithili, then a brutish voiced jackal deafeningly howled at his behind. [3-57-2]

VR 3.57.3

स तस्य स्वरम् आज्ञाय दारुणम् रोम हर्षणम् | चिंतयामास गोमायोः स्वरेण परिशन्कितः || ३-५७-३

sa tasya svaram aaGYaaya daaruNam roma harShaNam |ci.ntayaamaasa gomaayoH svareNa parishankitaH || 3-57-3

On hearing that threatening and hair-raising howl of jackal Rama is overly threatened just by the tone of fox in which it is foreboding, inasmuch as the forbidding intoning of Maareecha. [3-57-3]

VR 3.57.4

अशुभम् बत मन्ये अहम् गोमायुः वाश्यते यथा | स्वस्ति स्यात् अपि वैदेह्या राक्षसैः भक्षणम् विना || ३-५७-४

ashubham bata manye aham gomaayuH vaashyate yathaa |svasti syaat api vaidehyaa raakShasaiH bhakShaNam vinaa || 3-57-4

"Huh! As to how this jackal has howled I deem that as inauspicious. As yet undevoured by demons would Vaidehi be safe? [3-57-4]

VR 3.57.5

मारीचेन तु विज्ञाय स्वरम् आलक्ष्य मामकम् | विक्रुष्टम् मृग रूपेण लक्ष्मणः शृणुयात् यदि || ३-५७-५ स सौमित्रिः स्वरम् श्रुत्वा ताम् च हित्वा अथ मैथिलीम् | तया एव प्रहितः क्षिप्रम् मत् सकाशम् इह एष्यति || ३-५७-६

maariicena tu viGYaaya svaram aalakShya maamakam |vikruShTam mR^iga ruupeNa lakShmaNaH shR^iNuyaat yadi || 3-57-5sa saumitriH svaram shrutvaa taam ca hitvaa atha maithiliim |tayaa eva prahitaH kShipram mat sakaasham iha eShyati || 3-57-6

"On knowing the nature of my voice Maareecha in the semblance of a deer yelled out mimicking my voice. If Lakshmana listens that voice, recognising it as my voice he will instantly rush to my near. Else if Maithili listens, she will hasten him to go over here and Soumitri instantly rushes here leaving her off. [3-57-5, 6]

VR 3.57.7

राक्षसैः सहितैर् नूनम् सीताया ईप्सितो वधः | कांचनः च मृगो भूत्वा व्यपनीय आश्रमात् तु माम् || ३-५७-७ दूरम् नीत्वा अथ मारीचो राक्षसो अभूत् शर आहतः | हा लक्ष्मण हतो अस्मि इति यत् वाक्यम् व्यजहार ह || ३-५७-८

api svasti bhavet dvaabhyaam rahitaabhyaam mayaa vane |janasthaana nimittam hi kR^ita vairo asmi raakShasaiH || 3-57-9nimittaani ca ghoraaNi dR^ishyante adya bahuuni ca |

"As could be seen from Maareecha's becoming a Golden Deer only to sidetrack and take me away from hermitage, his becoming a demon when hit with an arrow, and his shouting words indeed like, 'ha, Lakshmana, ha, Seetha, I am killed,' the demons are collectively intending to do away with Seetha. It is certain. [3-57-7, 8]

VR 3.57.9

अपि स्वस्ति भवेत् द्वाभ्याम् रहिताभ्याम् मया वने | जनस्थान निमित्तम् हि कृत वैरो अस्मि राक्षसैः || ३-५७-९ निमित्तानि च घोराणि दृश्यन्ते अद्य बहूनि च |

aajagaama janasthaanam raaghavaH parishankitaH |tam diina maanasam diinam aaseduH mR^iga pakShiNaH || 3-57-12

"Whether there will be safety in forest for those two in my absence, or not, is my doubt. Owing to my devastating Janasthaana I have become a harboured grudge for demons, am not I! As such, foretokens are appearing now, severely and severally." Thus Rama's thoughts have sprinted. [3-57-9, 10a]

VR 3.57.10

इति एवम् चिंतयन् रामः श्रुत्वा गोमायु निःस्वनम् || ३-५७-१० निवर्तमानः त्वरितो जगाम आश्रमम् आत्मवान् | आत्मनः च अपनयनम् मृग रूपेण रक्षसा || ३-५७-११

savyam kR^itvaa mahaatmaanam ghoraam ca sasR^ijuH svaraan |taani dR^iShTvaa nimittaani mahaaghoraaNi raaghavaH |nyavartata atha tvarito javena aashramam aatmanaH || 3-57-13

When that soulful Rama has heard the whistle of jackal while returning, he persistently thought in this way about his detour caused by demon in the disguise of a deer, thus he speedily advanced towards his hermitage. [3-57-10b, 11]

VR 3.57.12

आजगाम जनस्थानम् राघवः परिशन्कितः | तम् दीन मानसम् दीनम् आसेदुः मृग पक्षिणः || ३-५७-१२

saMjagarhe atha tam bhraataa dR^iShTaa lakShmaNam aagatam || 3-57-15vihaaya siitaam vijane vane raakShasa sevite |

Raghava came to Janasthaana doubting overly, and the animals and birds of Janasthaana which look doleful have neared him whose heart has become doleful. [3-57-12]

VR 3.57.13

सव्यम् कृत्वा महात्मानम् घोराम् च ससृजुः स्वरान् | तानि दृष्ट्वा निमित्तानि महाघोराणि राघवः | न्यवर्तत अथ त्वरितो जवेन आश्रमम् आत्मनः || ३-५७-१३

gR^ihiitvaa ca karam savyam lakShmaNam raghuna.ndanaH || 3-57-16uvaaca madhura udarkam idam paruSham aartavat |

Those doleful animals and birds moving in circumambulations from the left side to right of that noble-souled Rama they let off frightening shrieks, and then observing those highly forbidding foretokens Rama returned to his own hermitage hastily and hurriedly. [3-57-13]

VR 3.57.14

ततो लक्षणम् आयान्तम् ददर्श विगत प्रभम् | ततो अविदूरे रामेण समीयाय स लक्ष्मणः || ३-५७-१४ विषण्णः स विषण्णेन दुःखितो दुःख भागिना |

aho lakShmaNa garhyam te kR^itam yaH tvam vihaaya taam || 3-57-17siitaam iha aagataH saumya kaccit svasti bhavet iti |

Then Rama saw Lakshmana coming towards him with a lacklustre face, and then Lakshmana, who is melancholic and anguishing in his divergence from Seetha, met Rama not a long-way-off, where Rama is a similar partaker in melancholy and anguishing by way of his convergence upon ill-omens. [3-57-14, 15a]

VR 3.57.15

संजगर्हे अथ तम् भ्राता दृष्टा लक्ष्मणम् आगतम् || ३-५७-१५ विहाय सीताम् विजने वने राक्षस सेविते |

na me asti saMshayo viira sarvathaa janakaatmajaa || 3-57-18vinaShTaa bhakShitaa vaa apa raakShasaiH vana caaribhiH |ashubhaani eva bhuuyiShTham yathaa praadur bhavanti me || 3-57-19

On seeing Lakshmana who has arrived at this place leaving off Seetha in a forest that is desolate, more so an adorable forest for demons, Rama reproached him as his elder brother. [3-57-15b, 16a]

VR 3.57.16

गृहीत्वा च करम् सव्यम् लक्ष्मणम् रघुनंदनः || ३-५७-१६ उवाच मधुर उदर्कम् इदम् परुषम् आर्तवत् |

api lakShmaNa siitaayaaH saamagryam praapnuyaavahe |jiivantyaaH puruShavyaaghra sutaayaa janaksya vai || 3-57-20

Taking Lakshmana's left hand into his, Rama, the descendent of Raghu, alike a bewailer spoke this brusque speech that has a mellowly fruition in future. [3-57-16b, 17a]

VR 3.57.17

अहो लक्ष्मण गर्ह्यम् ते कृतम् यः त्वम् विहाय ताम् || ३-५७-१७ सीताम् इह आगतः सौम्य कच्चित् स्वस्ति भवेत् इति |

yathaa vai mR^iga sa.nghaaHa gomaayuH ca bhairavam |vaashyante shakunaaH ca api pradiiptaam abhito disham |api svasti bhavet tasyaa raaja putryaa mahaabala || 3-57-21

"You have done a deplorable deed in coming here forsaking Seetha. Now, oh, gentle Lakshmana, are we somewhat safe, or everything has already gone astray now itself, or what. [3-57-17b, 18a]

VR 3.57.18

न मे अस्ति संशयो वीर सर्वथा जनकात्मजा || ३-५७-१८ विनष्टा भक्षिता वा अप राक्षसैः वन चारिभिः | अशुभानि एव भूयिष्ठम् यथा प्रादुर् भवन्ति मे || ३-५७-१९

idam hi rakSho mR^iga saMnikaashampralobhya maam duuram anuprayaatam |hatam kathaMcit mahataa shrameNasa raakShaso abhuut mriyamaaNa eva || 3-57-22

"Oh, brave one, according to these many inauspicious forebodings that have manifested themselves to me, we might have lost Janaka's daughter Seetha, or the forest ranging demons might have devoured her, or else they might have kidnapped her, I am doubtless about it. [3-57-18b, 19]

VR 3.57.20

अपि लक्ष्मण सीतायाः सामग्र्यम् प्राप्नुयावहे | जीवन्त्याः पुरुषव्याघ्र सुताया जनक्स्य वै || ३-५७-२०

"Oh, tigerly-man Lakshmana, I wonder whether we can at least make out the daughter of Janaka Seetha in her intactness and aliveness. [3-57-20]

VR 3.57.21

यथा वै मृग संघाःअ गोमायुः च भैरवम् | वाश्यन्ते शकुनाः च अपि प्रदीप्ताम् अभितो दिशम् | अपि स्वस्ति भवेत् तस्या राज पुत्र्या महाबल || ३-५७-२१

"On observing these mobs of deer, this jackal, also even these birds which are voicing noisily facing the direction lit by the sun, oh, great-mighty Lakshmana, can we presume that there will be safety to that princes Seetha? [3-57-21]

VR 3.57.22

इदम् हि रक्षो मृग संनिकाशम् प्रलोभ्य माम् दूरम् अनुप्रयातम् | हतम् कथंचित् महता श्रमेण स राक्षसो अभूत् म्रियमाण एव || ३-५७-२२

"This very demon in his likeness to a deer led me on and led me off distantly as I was indeed following him, and by an intense effort somehow he was killed, and when dying he transfigured into a demon. [3-57-22]

VR 3.57.23

मनः च मे दीनम् इह अप्रहृष्टम् चक्षुः च सव्यम् कुरुते विकारम् | असंशयम् लक्ष्मण न अस्ति सीता हृता मृता वा पथि वर्तते वा || ३-५७-२३

"Now even my heart is woeful and I am woebegone, my left eye is also fluttering erratically, oh, Lakshmana, no doubt Seetha is not there in hermitage, maybe she is whisked away, or, wiped out, or, wandering around on a wrong way. [3-57-23]

Previous

Seetha Reprimands Ravana

All Chapters

Next

Rama Anguishes for Seetha's Aloneness

Aranya Kanda

Aranya Kanda

Ch.57 · 19 Verses

Prev

Ch.56

Next

Ch.58

Verses · 19
↑ All Chapters