तमुवाच महाप्रज्ञमभिगम्य प्लवङ्गमः | रामं वचनमर्थज्ञो वरं सर्वधनुष्मताम् || ६-११४-१
tamuvaacha mahaapraGYamabhigamya plava~NgamaH | raamaM vachanamarthaGYo varaM sarvadhanuShmataam || 6-114-1
Having offered his salutation to that Rama, who was excellent among all the wielders of the bow and whose eyes resembled the lotus-petals, that highly intelligent Hanuma spoke to him as follows:
यन्निमित्तोऽयमारम्भः कर्मणां च फलोदयः | तां देवीं शोकसन्तप्तां मैथिलीं द्रष्टुमर्हसि || ६-११४-२
yannimitto.ayamaarambhaH karmaNaaM cha phalodayaH | taaM devIM shokasantaptAM maithilIM draShTumarhasi || 6-114-2
"You ought to see Seetha that divine lady who is consumed by grief, for whose sake this course of actions was undertaken and which has (now) borne fruit."
सा हि शोकसमाविष्टा बाष्पपर्याकुलेक्षणा | मैथिली विजयं श्रुत्वा तव हर्षमुपागमत् || ६-११४-३
saa hi shokasamaaviShTaa baaShpaparyaakulekShaNaa | maithilI vijayaM shrutvaa tava harShamupaagamat || 6-114-3
"Hearing the news of your victory, that Seetha, stricken as she was with grief, is now longing to see you, her eyes filled with tears of joy."
पूर्वकात्प्रत्ययाच्चाहमुक्तो विश्वस्तया तया | भर्तारं द्रष्टुमिच्छामि कृतार्थं सहलक्ष्मणम् || ६-११४-४
pUrvakaatpratyayaachchaahamukto vishvastayaa tayaa | bhartaaraM draShTumichchhaami kR^itaarthaM sahalakShmaNam || 6-114-4
"By her, who has trust in me because of confidence which has trust in me because of confidence which had been inspired me on a former occasion, I was spoken as follows: 'I desire to see my husband, who has accomplished his purpose, together with Lakshmana.'"
एवमुक्तो हनुमता रामो धर्मभृतां वरः | अगच्छत्सहसा ध्यानमासीद्बाष्पपरिप्लुतः || ६-११४-५
evamukto hanumataa raamo dharmabhR^itaaM varaH | agachchhatsahasaa dhyaanamaasIdbaaShpapariplutaH || 6-114-5
Hearing Hanuma's words, Rama who was the foremost among the supporters of righteousness, was a little over whelmed with tears and suddenly became a bit thoughtful.
दीर्घमुष्णं च निश्वस्य मेदिनीम् अवलोकयन् | उवाच मेघसङ्काशं विभीषणमुपस्थितम् || ६-११४-६
dIrghamuShNaM cha nishvasya medinIm avalokayan | uvaacha meghasa~NkaashaM vibhIShaNamupasthitam || 6-114-6
Drawing a deep and warm breath and casting his looks on the ground, he spoke (as follows) to Vibhishana, who closely resembled a cloud in hue and who was standing nearby.
दिव्याङ्गरागां वैदेहीं दिव्याभरणभूषिताम् | इह सीतां शिरःस्नातामुपस्थापय माचिरम् || ६-११४-७
divyaa~NgaraagaaM vaidehIM divyaabharaNabhUShitaam | iha sItaaM shiraHsnaataamupasthaapaya maachiram || 6-114-7
"Bring here Seetha, after she has bathed her head, has been anointed with charming cosmetics and adorned with beautiful jewels. Let there be no delay."
एवमुक्तस्तु रामेण त्वरमाणो विभीषणः | प्रविश्यान्तःपुरं सीतां स्त्रीभिः स्वाभिरचोदयत् || ६-११४-८
evamuktastu raameNa tvaramaaNo vibhIShaNaH | pravishyaantaHpuraM sItaaM strIbhiH svaabhirachodayat || 6-114-8
Hearing the words of Rama, Vibhishana, after entering the gynaecium in haste, communicated his presence to Seetha, through his own women.
ततः सीतां महाभागां दृष्ट्वोवाच विभीषणः | मूर्ध्नि बद्धाञ्जलिः श्रीमान्विनीतो राक्षसेश्वरः || ६-११४-९
tataH siitaaM mahaabhaagaaM dR^iShTvovaacha vibhiiShaNaH | muurdhni baddhaaJNjaliH shriimaanviniito raakShaseshvaraH || 6-114-9
Then, the glorious Vibhishana the king of demons, after seeing the highly fortunate Seetha, with his palms joined over his head, humbly spoke to her as follows:
दिव्याङ्गरागा वैदेही दिव्याभरणभूषिता | यानमारोह भद्रं ते भर्ता त्वां द्रष्टुमिच्छति || ६-११४-१०
divyaa~Ngaraagaa vaidehI divyaabharaNabhUShitaa | yaanamaaroha bhadraM te bhartaa tvaaM draShTumichchhati || 6-114-10
"O Seetha! Anointed with charming cosmetics and adorned with beautiful jewels if you please, mount on the vehicle. Your husband wants to see you."
एवमुक्ता तु वैदेही प्रत्युवाच विभीषणम् | अस्नाता द्रष्टुमिच्छामि भर्तारं राक्षसाधिप || ६-११४-११
evamuktaa tu vaidehI pratyuvaacha vibhIShaNam | asnaataa draShTumichchhaami bhartaaraM raakShasaadhipa || 6-114-11
Hearing the words of Vibhishana, replied as follows: "O king of demons! I wish to see my husband, even without taking my bath."
तस्यास्तद्वचनं श्रुत्वा प्रत्युवाच विभीषणः | यथाहं रामो भर्ता ते तत्तथा कर्तुमर्हसि || ६-११४-१२
tasyaastadvachanaM shrutvaa pratyuvaacha vibhIShaNaH | yathaahaM raamo bhartaa te tattathaa kartumarhasi || 6-114-12
Hearing those words of Seetha, Vibhishana replied as follows: "You ought to do the bidding of Rama, your husband, as he has enjoined you to do."
तस्य तद्वचनं श्रुत्वा मैथिली भ्रातृदेवता | भर्तृभक्तिव्रता साध्वी तथेति प्रत्यभाषत || ६-११४-१३
tasya tadvachanaM shrutvaa maithilI bhraatR^idevataa | bhartR^ibhaktivrataa saadhvI tatheti pratyabhaaShata || 6-114-13
Hearing those words of Vibhishana, the virtuous Seetha, regarding her husband as a divinity, endowed as she was with a devotion to her husband, said in reply, "So t be!"
ततः सीतां शिरःस्नातां युवतीभिरलङ्कृताम् | महार्हाभरणोपेतां महार्हाम्बरधारिणीम् || ६-११४-१४ आरोप्य शिबिकां दीप्तां परार्ध्याम्बरसंवृताम् | रक्षोभिर्बहुभिर्गुप्तामाजहार विभीषणः || ६-११४-१५
tataH sItaaM shiraHsnaataaM yuvatIbhirala~NkR^itaam | mahaarhaabharaNopetaaM mahaarhaambaradhaariNIm || 6-114-14 aaropya shibikaaM dIptaaM paraardhyaambarasaMvR^itaam | rakShobhirbahubhirguptaamaajahaara vibhIShaNaH || 6-114-15
Prevailing upon Seetha to ascend a shining palanquin, covered with an exceedingly valuable cloth and guarded by numerous demons, after she had bathed her head and cleansed her body, had put on costly robes and had been adorned with exceedingly valuable jewels, Vibhishana then brought her to the presence of Rama.
सोऽभिगम्य महात्मानं ज्ञात्वाभिध्यानमास्थितम् | प्रणतश्च प्रहृष्टश्च प्राप्तां सीतां न्यवेदयत् || ६-११४-१६
taamaagataamupashrutya rakShogR^ihachiroShitaam | harSho dainyaM cha roShashcha trayaM raaghavamaavishat || 6-114-17
Approaching the great-souled Rama, who was absorbed in thought, even after coming to know that Seetha had arrived, Vibhishana offered his obeisance and with full of great joy, announced to him that Seetha had arrived.
तामागतामुपश्रुत्य रक्षोगृहचिरोषिताम् | हर्षो दैन्यं च रोषश्च त्रयं राघवमाविशत् || ६-११४-१७
tataH paarshvagataM dR^iShTvaa savimarshaM vichaarayan | vibhIShaNamidaM vaakyamahR^iShTo raaghavo.abravIt || 6-114-18
Hearing that Seetha had arrived after living long in the abode of a demon, Rama was filled with joy, indignation and felt miserable too all the three emotions at the same time.
ततः पार्श्वगतं दृष्ट्वा सविमर्शं विचारयन् | विभीषणमिदं वाक्यमहृष्टो राघवोऽब्रवीत् || ६-११४-१८
raakShasaadhipate saumya nityaM madvijaye rata | vaidehI saMnikarShaM me shIghraM samupagachchhatu || 6-114-19
Feeling unhappy on considering with deep thought, the question of Seetha having come in a palanquin, all the way, Rama then spoke the following words, looking at Vibhishana who was beside him.
राक्षसाधिपते सौम्य नित्यं मद्विजये रत | वैदेही संनिकर्षं मे शीघ्रं समुपगच्छतु || ६-११४-१९
sa tadvachanamaaGYaaya raaghavasya vibhIShaNaH | tUrNamutsaaraNe yatnaM kaarayaamaasa sarvataH || 6-114-20
"O the gently king of demons, who is forever intent on my victory! Let Seetha duly seek my presence quickly."
स तद्वचनमाज्ञाय राघवस्य विभीषणः | तूर्णमुत्सारणे यत्नं कारयामास सर्वतः || ६-११४-२०
ka~nchukoShNIShiNastatra vetrajharjharapaaNayaH | utsaarayantaH puruShaaH samantaatparichakramuH || 6-114-21
Hearing those words of that Rama, Vibhishana, who knew what was right, began to disperse the crowd there quickly.
कञ्चुकोष्णीषिणस्तत्र वेत्रझर्झरपाणयः | उत्सारयन्तः पुरुषाः समन्तात्परिचक्रमुः || ६-११४-२१
R^ikShaaNaaM vaanaraaNaaM cha raakShasaanaaM cha sarvataH | vR^indaanyutsaaryamaaNaani dUramutsasR^ijustataH || 6-114-22
Demons wearing jackets and turbans, their hands carrying staffs which made a jingling sound, walked there all round, dispersing those warriors.
ऋक्षाणां वानराणां च राक्षसानां च सर्वतः | वृन्दान्युत्सार्यमाणानि दूरमुत्ससृजुस्ततः || ६-११४-२२
teShaamutsaaryamaaNaanaaM sarveShaaM dhvanirutthitaH | vaayunodvartamaanasya saagarasyeva nisvanaH || 6-114-23
Crowds of bears, monkeys and demons, dispersed on all sides, bounced for a distance, from their nearness to the palanquin.
तेषामुत्सार्यमाणानां सर्वेषां ध्वनिरुत्थितः | वायुनोद्वर्तमानस्य सागरस्येव निस्वनः || ६-११४-२३
utsaaryamaaNaaMstaandR^iShTvaa samantaajjaatasambhramaan | daakShiNyaattadamarShaachcha vaarayaamaasa raaghavaH || 6-114-24
While those warriors were being driven away, there was a very great sound, resembling the roar of a sea, lashed by a storm.
उत्सार्यमाणांस्तान्दृष्ट्वा समन्ताज्जातसम्भ्रमान् | दाक्षिण्यात्तदमर्षाच्च वारयामास राघवः || ६-११४-२४
saMrabdhashchaabravIdraamashchakShuShaa pradahanniva | vibhIShaNaM mahaapraaGYaM sopaalambhamidaM vachaH || 6-114-25
Seeing them being dispersed on all sides excited, Rama then stopped that operation of those who were dispersing them, out of kindness (for those who were being driven away) and resentment (at the behaviour of the demons who were dispersing them).
संरब्धश्चाब्रवीद्रामश्चक्षुषा प्रदहन्निव | विभीषणं महाप्राज्ञं सोपालम्भमिदं वचः || ६-११४-२५
kimarthaM maamanaadR^itya kR^ishyate.ayaM tvayaa janaH | nivartayainamudyogaM jano.ayaM svajano mama || 6-114-26
The enraged Rama, consuming the demons with his looks as it were, Rama spoke the following reproaching words to the highly intelligent Vibhishana
किमर्थं मामनादृत्य कृश्यतेऽयं त्वया जनः | निवर्तयैनमुद्योगं जनोऽयं स्वजनो मम || ६-११४-२६
na gR^ihaaNi na vastraaNi na praakaaraastiraskriyaaH | nedR^ishaa raajasatkaaraa vR^ittamaavaraNaM striyaH || 6-114-27
"Why disregarding me, are these people harassed by you? Stop this exertion. They are my own people."
न गृहाणि न वस्त्राणि न प्राकारास्तिरस्क्रियाः | नेदृशा राजसत्कारा वृत्तमावरणं स्त्रियः || ६-११४-२७
vyasaneShu na kR^ichchhreShu na yuddhe na svayaM vare | na kratau no vivaahe cha darshanaM duShyate striyaH || 6-114-28
"An apartment is not a thing that protects a woman, nor robes, nor compound-walls, nor concealments nor such royal honours. Her character is her shield."
व्यसनेषु न कृच्छ्रेषु न युद्धे न स्वयं वरे | न क्रतौ नो विवाहे च दर्शनं दुष्यते स्त्रियः || ६-११४-२८
saiShaa yuddhagataa chaiva kR^ichchhre mahati cha sthitaa | darshane.asyaa na doShaH syaanmatsamIpe visheShataH || 6-114-29
"A woman becoming visible to public in times of a calamity is not condemned in difficult situations, nor in battles, nor in self-choosing of a husband by a princess at a public assembly of suitors, nor in sacrificial ceremonies nor in marriage-functions."
सैषा युद्धगता चैव कृच्छ्रे महति च स्थिता | दर्शनेऽस्या न दोषः स्यान्मत्समीपे विशेषतः || ६-११४-२९
visR^ijya shibikaaM tasmaatpadbhyaamevopasarpatu | samiipe mama vaidehiiM pashyantvete vanaukasaH || 6-114-30
"The younder Seetha is in distress and beset with a great difficulty. There is no fault in her appearance in public, particularly in my presence."
विसृज्य शिबिकां तस्मात्पद्भ्यामेवोपसर्पतु | समीपे मम वैदेहीं पश्यन्त्वेते वनौकसः || ६-११४-३०
evamuktastu raameNa savimarsho vibhIShaNaH | raamasyopaanayatsItaaM saMnikarShaM vinItavat || 6-114-31
"That is why, let her come on foot alone, leaving the palanquin there. Let these monkeys see Seetha in my presence."
एवमुक्तस्तु रामेण सविमर्शो विभीषणः | रामस्योपानयत्सीतां संनिकर्षं विनीतवत् || ६-११४-३१
tato lakShmaNasugrIvau hanUmaaMshcha plava~NgamaH | nishamya vaakyaM raamasya babhUvurvyathitaa bhR^isham || 6-114-32
Hearing the words of Rama the intelligent Vibhishana, with decency, brought Seetha to Rama's vicinity.
ततो लक्ष्मणसुग्रीवौ हनूमांश्च प्लवङ्गमः | निशम्य वाक्यं रामस्य बभूवुर्व्यथिता भृशम् || ६-११४-३२
kalatranirapekShaishcha i~Ngitairasya daaruNaiH | aprItamiva sItaayaaM tarkayanti sma raaghavam || 6-114-33
Hearing the words of Rama, Lakshmana Sugreeva and Hanuma the monkey then felt very much perturbed.
कलत्रनिरपेक्षैश्च इङ्गितैरस्य दारुणैः | अप्रीतमिव सीतायां तर्कयन्ति स्म राघवम् || ६-११४-३३
lajjayaa tvavalIyantI sveShu gaatreShu maithilI | vibhIShaNenaanugataa bhartaaraM saabhyavartata || 6-114-34
From the pitiless facial features of Rama, showing indifference to his consort, they conjectured as if Rama had some displeasure towards Seetha.
लज्जया त्ववलीयन्ती स्वेषु गात्रेषु मैथिली | विभीषणेनानुगता भर्तारं साभ्यवर्तत || ६-११४-३४
vismayaachcha praharShaachcha snehaachcha paridevataa | udaikShata mukhaM bhartuH saumyaM saumyataraananaa || 6-114-35
Seetha, for her part, shrinking into her limbs with modesty, approached her husband, duly followed by Vibhishana.
विस्मयाच्च प्रहर्षाच्च स्नेहाच्च परिदेवता | उदैक्षत मुखं भर्तुः सौम्यं सौम्यतरानना || ६-११४-३५
atha samapanudanmanaHklamaM saa | suchiramadR^iShTamudIkShya vai priyasya | vadanamuditapUrNachandrakaantaM | vimalashashaa~Nkanibhaananaa tadaasIt || 6-114-36
The pleasant-faced Seetha, who considered her husband as the divinity, saw the charming face of her husband, with a surprise, rejoice and affection.
अथ समपनुदन्मनःक्लमं सा | सुचिरमदृष्टमुदीक्ष्य वै प्रियस्य | वदनमुदितपूर्णचन्द्रकान्तं | विमलशशाङ्कनिभानना तदासीत् || ६-११४-३६
Seeing the face of her beloved husband, which had not been seen for a long time and which was charming like the rising full moon, she forth dispelled her mental fatigue.
